|
Barns psykiska förmågor Dela
Att värdesätta barnens gåvor
Eftersom barn är så andliga bör vi inte frukta eller oroa oss för något som är naturliga gåvor som vanligtvis avtar med tiden, utan andras inblandning. Men trots att jag har skrivit tre böcker om psykiska barn som har översatts och getts ut i så vitt skilda länder som Ryssland, Mexiko och Japan är ämnet fortfarande tabubelagt till stor del, även i liberala länder.
Mammor tvekar oftast att berätta om sina barns psykiska upplevelser. Sjukvårdspersonal eller lärare kan bli mycket misstänksamma rörande familjens bakgrund ifall ett barn ser sin bortgångna farmor eller kan läsa den ena förälderns tankar. En person från barnavårdsnämnden i England insisterade på att titta igenom familjens hemmafilmer på jakt efter olämpliga inslag (som inte fanns).
Få av de berörda yrkesmänniskorna inser hur vitt spridd barndomens psykiska förmåga är. Minst hälften av de föräldrar jag har talat med kan beskriva något ovanligt som deras barn har varit med om. Dessa upplevelser kan ibland verifieras när exempelvis en förälder har ett barn som berättar att det finns en gammal dam i hans/hennes rum på natten, frågar någon äldre granne om husets tidigare ägare. Vanligtvis kan barnet beskriva något särdrag hos spöket som de inte rimligtvis kan känna till, som bekräftar dess identitet. En ung flicka i norra England pratade om en gammal dam i nattlinne och hatt som kom på besök till henne på natten. När mamman frågade runt upptäckte hon att husets tidigare invånare var en gammal dam som dött medan hon iförd nattlinne provade ut en hatt inför ett stundande bröllop.
Dessutom kan ett betydande antal vuxna minnas händelser från sin egen barndom, då de till exempel visste vad som skulle hända flera timmar eller dagar innan den faktiska händelsen ägde rum eller att de regelbundet brukade se en naturande. Ibland hade de inte alls berättat om händelsen för sina föräldrar, eller om de hade gjort det hade de fått veta att de bara inbillade sig – vissa hade till och med blivit bestraffade för att de ljög.
Om en upplevelse känns verklig för att barn kan det vara sårande att säga till barnet att han/hon bara inbillar sig, även om man gör det med bästa uppsåt, för att man exempelvis inte vill skrämma dem. Om barnet är skrämt av vad det sett eller av en återkommande mardröm, behöver han/hon tröst och hjälp att hantera det som för föräldern kan tyckas vara en osynlig fiende, men den är bara alltför verklig för barnet.
Nicholas vätte
Nicholas har nu hunnit fylla fjorton och kan än idag minnas sin tidiga psykiska upplevelse i barndomen in i minsta detalj, även om han inte gärna pratar om den. Äkta psykiska upplevelser har en tendens att etsa sig fast i hjärnan, och ibland kan äldre människor säga att de kan minnas en av dessa speciella händelser i barndomen lika tydligt som om den skett igår.
När ett barn berättar om en fantasiupplevelse för dig (till skillnad från en psykisk upplevelse) kommer han/hon att brodera ut historien eller också förändra olika detaljer nästa gång den berättas. Det var Anne Sophie som berättade för mig om sonens upplevelse. Om ditt barn delar med sig av en sådan speciell händelse, råder jag dig att skriva ner den som en del av familjehistorien som kan lämnas i arv till framtida generationer.
Nicholas var fyra år gammal och bodde i Norrköping. Huset hade lågt sittande fönster och en veranda på baksidan. Anne-Sophie minns att det satt teddybjörnar uppradade på fönsterkarmen. Plötsligt sa Nicholas: – Mamma, gör så att den gamle farbrorn inte kan titta in på mig. Jag vill att han ska gå sin väg.
Nicholas beskrev gestalten som en man iförd en lång grå mössa, ett vitt skägg och gammalt ansikte, ögonbryn som farfar och med rynkiga händer. Av beskrivningen att döma var vätten ungefär lika stor som ett litet satt barn, som räcker ungefär till en vuxens knä.
Ann-Sophie kunde inte se vätten, men sa förnuftigt nog åt vätten att gå sin väg, vilket han enligt Nicholas också gjorde. Nicholas ville inte prata om vätten under en lång tid efter detta.
Barn kan bli rädda, särskilt för vättar, eftersom vissa naturandar inte samspelar på något vänligt sätt, även om de är nyfikna på människorna. Men tack vare Ann-Sophie blev det en positiv upplevelse för Nicholas. Du kan läsa mer om naturandar i min bok om andliga guider, samt i en senare bok i den här serien som handlar om älvor och naturväsen.
Vid ett annat tillfälle satt Nicholas, hans bror och syster och kikade ut genom fönstret på den vintriga skogen på baksidan. Plötsligt såg alla tre hur ett ljussken rörde sig uppåt och neråt strax ovanför marken, alldeles som om en mycket liten person hade burit på en lykta. Sedan försvann ljusskenet snabbt utan att de såg vart.
Det fanns inga spår i den delen av skogen. Sådana ljus är vanliga i skog och berg och kallas för jordljus. De ses ofta upprepade gånger under hundratals år på samma platser och ibland är det typiskt att de försvinner blixtsnabbt när en människa får syn på dem. Man har aldrig riktigt kunna förklara dessa jordljus, men det finns alltid lokala legender som talar om att det är ett troll, vätte eller älvakvinna som bär på en lykta och åstadkommer detta eller dessa ljussken. Jag har inte lyckats hitta någon bakgrundshistoria till Nicholas ljussken ännu.
Ur boken Barns Psykiska förmågor av Cassandra Eason
Dela
|
|
|
|
