Kraftdjur Dela
I nästan varje tidsålder och kultur har kraftdjuren varit andliga följeslagare och rådgivare åt människor och gudomligheter.
Förhållandet mellan människor och djur inleddes redan i de forntida jägarnas värld. Man utförde ritualer för att få djurens Härskare och Härskarinna att släppa djurens ande, så att de kunde bli föda för människan. I utbyte mot denna gåva återlämnade ursprungsbefolkningarnas jägare (och gör det än idag i samhällen där jakten fortfarande står för den huvudsakliga försörjningen, från Sibirien till Afrika) skelettbenen från de fällda djuren till marken eller havet (en sund ekologisk princip).
Världens äldsta grottmålningar har hittats i Fumane-grottan nära Verona i norra Italien. De är mellan 32 000 och 36 500 år gamla och målades ursprungligen med röd ockra. Även om klippmålningarna har bleknat och täckts av kalcit visar de ännu ett fyrbent djur och en man med djurhuvud, vilket kan ha varit den första kraftdjursritualen. Klippmålningar ansågs innehålla essensen och den magiska kraften hos den gestalt som framställdes.
Bland innu-folket (Montagnais–Naskapi) i Quebec och Labrador i Kanada, som är beroende av kariburenens vandringar för sin överlevnad, utför man ceremonier för att be om överflöd av karibuernas djurherre. Före jakten drömmer jägarna om vilken väg hjordarna kommer att ta. Jägarnas hustrur smyckar jackor av karibuskinn med den drömda vägen till ceremonierna före jakten, för att stärka den psykiska kopplingen mellan jägarna och deras bytesdjur.
De nordamerikanska indianer som fortfarande lever av det naturen ger, ber till vandrande fiskar, flyttande fåglar och däggdjur för att säkerställa att dessa återvänder året därpå. Dessa ceremonier kan datera sig så långt tillbaka som 40 000 år, till de första invånarna på de amerikanska kontinenterna som jagade de nu utdöda arterna av mammut, bisonoxe och häst.
Kraftdjur och gudomligheter i den fornnordiska traditionen
De främsta gudarna i den fornnordiska kosmologin hade sina speciella djurföljeslagare som gav yttre form åt de egenskaper som fanns hos gudarna själva. Till exempel hade Hugin och Munin (tanke och minne), faderguden Odens korpar, lämpliga egenskaper för visdomens och inspirationens gud. Korparna satt uppflugna på Odens axlar och flög varje dag till de nio rikena i världsträdet, bland annat till ljusalvernas, frostjättarnas och människornas riken, och de berättade allt de fick veta för Oden.
Oden hade även en helig örn som satt på den översta grenen i världsträdet och skuggade Odens sal. Även örnen gav Oden kunskap om vad som försiggick i de olika världarna. Oden antog själv ofta formen av en örn, till exempel då han förde hem inspirationens mjöd som han narrat till sig av dess väktarinna, jättinnan Gunnlöd. Hans åttabenta grå hingst Sleipner hade magiska runor inristade på sina tänder som stod för Odens förkärlek för vandringar och krigarlivet.
Fruktbarhetsguden Frej hade en gyllene galt vid namn Gyllenborst som sitt kraftdjur. Han red på Gyllenborst över himlen och galten blev en symbol vid Yule-festen.
Frejs galt var även en symbol för den uppåtstigande solen. I förkristen tid offrades galten vid Yule till Frej för att denne skulle skänka överflöd under de kommande månaderna. Frej red sin galt över himlen runt midvintersolståndet, årets mörkaste och kortaste dagar omkring den 20/21 december, då det troddes att han förde ljuset och solen tillbaka till världen.
Frej förknippades även med hästar, som stallades upp nära hans altare.
Hans syster Freja, skönhetens och fruktbarhetens gudinna, ledde valkyriorna, de stridsjungfrur i svanskepnad som valde ut de tappra krigare som stupat på slagfältet. Freja hade en mantel av svanfjädrar som hon lade över axlarna för att kunna anta formen av en svan då hon dök ner över slagfältet, tröstade de stupade hjältarna och bar med sig dem till Odens salar i Valhalla, dit enbart de tappraste krigarna fick komma.
Freja antog även formen av en falk, ett annat av hennes kraftdjur, och hennes vagn drogs av två enorma svarta katter som förknippades med hennes magiska krafter. I likhet med sin bror hade också Freja en gyllenhårig galt vid namn Hildisvin (som betyder krigsgalten) som hon red på över himlen.
Kelterna och magiska djur
I den keltiska andligheten trodde man, i likhet med den fornnordiska, att människor (särskilt de som övat sig i de magiska konsterna) kunde ändra skepnad eller förvandla sig till djur eller fåglar.
Keltiska prinsessor eller druidinnor (kelternas naturprästinnor) antog ofta hjortgestalt för att undgå att bli infångade av kraftfulla magiker. Enligt vissa myter förtrollades vackra jungfrur till svanar.
I den keltiska traditionen var svanjungfrurna berömda för sina underbara röster och healingkrafter och de kunde särskiljas från vanliga svanar genom att de bar kedjor av guld eller silver runt halsen.
Den mest välkända av de många berättelserna om svanjungfrur handlar om Caer, en fager mö från Connacht i Irland och Angus Mac Og, ungdomens gud, son till den irländske faderguden Dagda, som levde i ett palats vid Newgrange. En natt drömde han om en vacker jungfru. Han åtrådde henne så hett att hans mor Boanna (som floden Boyne uppkallats efter) sökte efter henne över hela Irland. Efter mer än ett år återfanns jungfrun Caer vid Lake of the Dragon’s Mouth i form av en svan, tillsammans med 149 andra svanjungfrur, hoplänkade i par med kedjor av silver och guld och bjällror.
Som en del av förtrollningen återfick Caer sin mänskliga gestalt vartannat år. Angus hittade Lake of the Dragon’s Mouth och kände omedelbart igen Caer, till och med i hennes svangestalt. Han ropade på henne och förvandlade sig själv till en svan för att kunna vara tillsammans med henne. De flög iväg till hans palats vid Boyne, och skapade så ljuv musik när de sjöng om sin kärlek att den helade alla som hörde den.
Förtrollningen bröts tack vare deras kärlek och de behövde inte vara svanar mer.
På grund av den långvarige tron på förtrollade svanjungfrur, var det i många år förbjudet att döda svanar på Irland.
Ur boken
Stora boken om kraftdjur av Cassandra eason
Varför inte prova
Dagens Kraftdjur på SMS???
